Nordisk mytologi kallas den mytologi som muntligt berÀttades frÄn slÀkte till slÀkte i Norden under förhistorisk tid och fram till och med vikingatiden, det vill sÀga under ett Ätminstone tusenÄrigt tidsspann. DÀrefter pÄbörjades kristnandet av de nordiska folken, men den gamla mytologin kom att leva kvar i skymundan Ànnu en tid. Den förde en alltmer tynande tillvaro som en hednisk folktro, och Ànnu in pÄ 1900-talet fanns det bland allmogen mÀnniskor som kunde berÀttelser och kÀnde till fenomen ur mytologin. De frÀmsta kÀllorna till mytologins innehÄll Àr idag den poetiska Eddan och Snorres Edda, Àven om bilden av mytologin som Äterges i dessa kanske inte alltid överensstÀmmer med hur de traderades.
InnehÄll |
redigera Bakgrund
Den nordiska mytologin Àr delvis Àven en allmÀn germansk mytologi, eftersom den gamla gudatron hos skandinaver och övriga germanska folk var beslÀktad. Emellertid Àr kÀllorna till mytologin hos andra germanska folk fÄ varför det Àr svÄrt att avgöra hur mycket som Àr gemensamt germanskt respektive unikt nordiskt. Det Àr dock troligt att bÄde kulten, namnen pÄ gudarna och berÀttelserna om dem varierat högst avsevÀrt mellan de olika germanska stammarna, bÄde i tid och rum.
Den nordiska mytologin innehÄller inslag frÄn sÄvÀl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-ugrisk mytologi, som strÀckte sig ner till södra Sverige. För nÀrvarande finns dock ingen kÀnnedom om kulter (björnkult, laxkult, etc.) och jaktgudar som kÀnnetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig pÄ nÄgot religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhÀngande religiöst system, den var alltsÄ aldrig nÄgon enhetlig religion i modern bemÀrkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istÀllet utifrÄn en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och vÀrderingar i samband med naturen, vÀdret, Ärstiderna och mÀnsklig verksamhet sÄsom krig och jordbruk.
Dess förtÀljare efterlÀmnade dessutom mycket fÄ skrivna urkunder - om de nedtecknade nÄgot överhuvudtaget var det runor som ristades i trÀ, som inte överlevt, eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillÀt nÄgra lÀngre utlÀggningar. Den information vi har idag kommer istÀllet framför allt frÄn romerska och kristna lÀrda, och ofta rör det sig dÄ varken om förstahandsuppifter eller ojÀviga Ätergivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att gradvis ersÀtta den norröna tron av vilken vissa fragment, trots motstÄnd frÄn kyrkligt hÄll, levde kvar in i modern tid.
redigera Arkeologiska kÀllor
Antydningar om religiösa förestÀllningar finns redan bland stenÄlderns fornfynd: skÄlformiga fördjupningar pÄ takstenarna till dösar och gÄnggrifter vittnar om offer till de döda, som tÀnktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har antrÀffats i en sÄdan mÀngd och anordnats pÄ ett sÄdant sÀtt att det tyder pÄ att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar Àr en sinnebild för solen och tyder pÄ att soldyrkan har förekommit redan under bronsÄldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tÀnkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lÄng modell i brons som daterats till cirka 1500-1300 f.Kr. och pÄtrÀffades 1902 pÄ nordvÀstra SjÀlland i Danmark, bÀr en guldbelagd skiva, uppenbarligen förestÀllande solen, vilken dras av en hÀst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som anvÀndes i samband med soldyrkan.
Det Ă€r ovisst om gudomarna dĂ„ Ă€nnu tĂ€nktes som personliga vĂ€sen. Möjligen tillbads solen, blixten, trĂ€d, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsĂ„ldern, om de inte funnits förut, för vissa av hĂ€llristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna förestĂ€lla sĂ„dana. SmĂ„ bĂ„tar av guld har pĂ„trĂ€ffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremĂ„l, vilka har anvĂ€nts som offer. Ăven offerkĂ€rl har hittats, av vilka en del varit fĂ€sta pĂ„ vagnar, vilket kan tyda pĂ„ att de anvĂ€nts i samband med offer Ă„t den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns ocksĂ„ gravfynd som innehĂ„ller mĂ„nga medel för signeri.
Under bronsÄlderns andra period, efter mitten av andra Ärtusendet f.Kr., uppkom likbrÀnning, vilket kan ha inneburit att mÀnniskorna ville frigöra sjÀlen frÄn kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan vÀrld. Gravfynden frÄn denna tid Àr sparsamma, men i stÀllet antrÀffas ofta nergrÀvda skatter eller depÄfynd, vilka troligen var avsedda att anvÀndas efter döden.
NÄgon skiftning i Äsikt tycks Äter ha intrÀtt med jÀrnÄldern, under vilken gravar bÄde med obrÀnda och med brÀnda lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkÀrl för föda Ät de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmÀn den sed som fortsatte lÄngt in pÄ vikingatiden, nÀmligen att de döda, bÄde kvinnor och mÀn, begravdes eller brÀndes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta Àr att de döda skulle fÀrdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd frÄn 300-talet har ett mynt antrÀffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska jÀrnÄldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, klÀder m.m. och dödade hÀstar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom Ät krigets eller dödens gud.
redigera Skriftliga kÀllor
FrÄn jÀrnÄldern finns det ocksÄ skriftliga kÀllor för germanernas mytologi. De skriftliga kÀllorna Àr Àldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde pÄ kontinenten Àn för den nordiska mytologin. De Àldsta Àr beskrivningar av romerska författare frÄn de första Ärhundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania frÄn 98 e.Kr., och inskrifter pÄ votivstenar av germanska soldater i den romerska hÀren, men uppgifterna Àr bÄde knapphÀndiga, och svÄrtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benÀmns med sina germanska namn utan under namnet pÄ det romerska mytiska vÀsen som författaren ansÄg nÀrmast motsvarade dem. Samma olÀgenheter vidlÄder till stor del yngre grekiska eller latinska kÀllor: germanernas omvÀndelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (sÀrskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (sÀrskilt av Burchard av Worms), doplöften, pÄvebrev och predikningar. Dessa kÀllor lÀmnar dock en mÀngd viktiga uppgifter, sÀrskilt vad folktron betrÀffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst fÄ och obetydliga Àr de Àldre mytologiska kÀllorna pÄ germanskt sprÄk: MerseburgbesvÀrjelserna, NordendorfspÀnnet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjÀltesagor.
Till den nordiska mytologin Ă€r kĂ€llorna vida rikare Ă€n hos andra germanska folk. Förutom kĂ€llor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels pĂ„ fornislĂ€ndska. De mest givande mytologiska kĂ€llskrifterna Ă€r de bĂ„da skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer ocksĂ„ frĂ„n annan skaldekonst, saga och historia, liksom frĂ„n de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Ăven den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), VĂ€ralden olmai (isl. veraldar guĂ°, Frö) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nĂ„jd, Ă€r ett typiskt finsk-urgisk kĂ€nnetecken.
Förutom att de islÀndska kÀllorna nÀrmast utgÄr frÄn islÀndsk och i nÄgon mÄn norsk muntlig tradition tillkommer ocksÄ att Ätskilligt av vad som meddelas skulle kunna ha uppkommit under inverkan av antik mytologi och kristendom. En del av detta gods kanske inte har tillhört folkets tro, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska förestÀllningar och uttryck. Emellertid tycks bildframstÀllningar och rester i folktro samt lÄn av sagomotiv till nÀrboende folkslag bekrÀfta att de mytologiska förestÀllningar som framtrÀder i de bÄda Eddorna varit bekanta Àven i Sverige och i Danmark.
Folktrons förestÀllningar om avlidnas sjÀlar och naturföreteelsernas andar Äterfinns i liknande skepnad hos mÄnga folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit vÀsentligen de samma intygas dels av överensstÀmmande folktro frÄn yngre tid, dels av de gemensamma benÀmningar för Àlva, mara, huldra, dvÀrg och nÀck. Om de germanska folkens gudatro finns nÄgra underrÀttelser Ànda frÄn vÄr tiderÀknings början, och ett för dessa gemensamt drag Àr att utom trÀd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och mÄnen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet frÄn 800-talet avsvÀrjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som Àr i deras sÀllskap".
redigera KĂ€llor till gudarnas namn
Eder avlades i Norden vid Frö, Njord och den allsmĂ€ktige asen (Tor) samt vid Frö, Fröja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson Ă„r 934 frĂ„n Oden, landets gud ("landĂĄss"; Tor), Frö och Njord, och i SkĂrnismĂĄl frĂ„n "Oden, "Ăsabragr" (Tor) och Frö". Vid offret hos tronderna pĂ„ 900-talet Ă€gnades skĂ„lar Ă„t Oden, Njord och Frö, och dĂ€rnĂ€st dracks Brages (eller möjligen Tors) skĂ„l. I Flatöboken nĂ€mns Tor, Oden, Fröja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mĂ€ktigaste. I Hakon Jarls tempel pĂ„ Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa pĂ„ vardera sidan.
Av den germanska överföringen av de frĂ„n romarna lĂ„nade namnen pĂ„ veckodagarna framgĂ„r vilka germanska gudar Ă„tskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översĂ€tts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius Ă€r att bĂ„da förde de döda till deras boning. ĂversĂ€ttningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar pĂ„ samma sĂ€tt att den romerske himmelsguden Jupiter ansĂ„gs motsvara den germanske Ă„skguden Tor, som ocksĂ„ Ă„terges med Hercules, vilken ocksĂ„ var stark och var bevĂ€pnad med en klubba, liksom Tor var bevĂ€pnad med en hammare. ĂversĂ€ttningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars Ă€r Tyr och Ă€ven att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svĂ€rdet". Eftersom islĂ€ndska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.[1]
Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske Ă€r den av de nĂ€rboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har sĂ€kert övergĂ„ngen av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller Ă€gt rum överallt. Det Ă€r ocksĂ„ osĂ€kert om Frö (herre), Fröja (fru) och Ull (hĂ€rlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller Ă€r beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ăsabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om vi av dessa uppgifter skulle kunna sluta oss till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (Ă€ldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit ocksĂ„ havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frö, Fröja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan; Oden), vilka alla Ă€ven Ă„kallats som hjĂ€lpare i krig liksom i annan fara.
Prokopios uppger pÄ 500-talet att invÄnarna i Tule dyrkade mÄnga gudar och andar i himlen, i luften, pÄ jorden och i havet, samt Àven nÄgra som troddes bo i kÀllor och floder. De offrade Ät alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, Ät vilken de offrade mÀnniskor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena MerseburgbesvÀrjelsen nÀmns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebaterat men vissa anser att det Àr mÄnen), Sunna (solen), Friia (isl. Frigg och Fröja) och hennes syster Volla (isl. Fulla), och hos langobarderna nÀmns Wodan och hans gemÄl Frea (se Friia).
Ortnamn ger ofta vÀgledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades pÄ en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingÄr följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Tyr, Frigg, Fröja, med de svenska binamnen HÀrn och Vrind, möjligen ocksÄ Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn anvÀnds gud, as, dis, troligen ocksÄ van, medan det i personnamnen ingÄr Tor, Frö, Oden, möjligen ocksÄ Tyr, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alf samt benÀmningar pÄ valkyrior.
Vissa gudars namn anvĂ€nds ibland tillsammans. NĂ€rliggande orters namn innehĂ„ller ofta Njord, Tyr och Tor eller HĂ€rn (Fröja), Ull och Tor. Ăven i Eddorna upptrĂ€der gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa Ă€r vĂ€rlden sĂ„ledes skapad av Bors söner, som Snorres Edda benĂ€mner Oden, Vile och Ve, och mĂ€nniskorna fĂ„r liv av Oden, Höner och Lodur, i ReginsmĂĄl Ă€r Oden, Höner och Loke ute pĂ„ vandring. Ibland nĂ€mnas tvĂ„ gudar tillsammans: en dansk i England svĂ€r vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö och Vrind (Rind).
redigera BerÀttelser
redigera VĂ€rldens skapelse
- Huvudartikel: VĂ€rldens skapelse i nordisk mytologi
Snorres Edda beskriver att vÀrlden uppstod i Ginnungagap, ett svalg dÀr hetta och frost smÀlte samman till jÀttemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve drÀpe Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. DÀrefter skapar de Ask och Embla, de första mÀnniskorna, av trÀ. Solen och mÄnen sÀtts i regelbunden gÄng för att hjÀlpa mÀnniskorna att rÀkna tidens gÄng.
redigera Gudarna och deras vÀrld
De olika gudaslÀkterna kallades med ett gemensamt namn för Tivar, eller Bond alternativt Bönd. Regin ("de rÄdande", se Àven RÄ) var ocksÄ ett kollektivt namn pÄ alla gudomliga vÀsen och varelser.[2]
redigera Asarna och AsgÄrd
I AsgÄrd bor de flesta asarna, som utgör den frÀmsta gudastammen i den nordiska mytologin. Hit hör Oden, Tor, Balder och de flesta andra av de mer framtrÀdande gudarna i mytologin.
redigera Vanerna
Vanerna Àr en annan gudastam i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men dÄ detta utdragna krig verkade kunna fortsÀtta i evighet slöt de fred och utbyttes krigsfÄngar. Det Àr genom detta utbyte som asarna fÄr vanerna Frö och Fröja, samt deras far Njord. Det Àr vanerna som Àr kunniga i sejdkonsten, och Fröja som lÀr Oden denna konst.
redigera Alverna
- Huvudartikel: Alver
Alverna (eller alferna) Àr ytterligare ett slÀkte övernaturliga vÀsen, som kan rÀknas som den tredje stammen av gudar i mytologin. De beskrivs omvÀxlande pÄ ett sÀtt som ömsom kan tolkas som gudomliga jÀmbördigt med asarna, ömsom som mindre naturandar med lokalt inflytande. I Eddan talas det om ljusalver (ljósålfar) som bor i himlen och Àr fagrare Àn solen, och mörkalver (dÞkkålfar) som bor i jorden och Àr svartare Àn beck.
Alverna framtrÀder aldrig enskilda i den nordiska mytologin, Àr aldrig namngivna och bilden av dem Àr pÄ det hela taget ytterst splittrad och vag.
redigera Ăvriga
redigera DvÀrgarna
DvÀrgarna var ocksÄ en sorts varelse i nordisk mytologi.
redigera JĂ€ttarna
JÀttarna bodde i Jotunheim. DÀr var det kallt och mörkt.
redigera VÀrldens undergÄng
- Huvudartikel: Ragnarök
Gudalivets vÀndpunkt Àr Balders död. VÀrldens undergÄng kallas ragnarök, som förebÄdas av mÄnga tecken. Först kommer en tid av strider och ogÀrningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. DÀrpÄ slukar solvargen solen och mÄnvargen mÄnen, jorden skÀlver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, MidgÄrdsormen vrider sig i raseri och gÄr upp pÄ land, sÄ att havet svÀmmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jÀtten Rym. Himlen rÀmnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister dÄ de rider över den. De gÄr fram pÄ slÀtten Vigrid, som Àr 100 mil pÄ varje hÄll. Dit kommer ocksÄ Fenrisulven, som gapar med den nedre kÀften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida gÄr MidgÄrdsormen, som blÄser etter över luft och hav. Dit har ocksÄ Loke kommit med de döda frÄn Hel och Rym med alla rimtursar. DÄ blÄser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hÀmtar rÄd, Yggdrasil skÀlver och alla Àr rÀdda.
Asar och einhÀrjar klÀr sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot MidgÄrdsormen. Frö strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdall och Loke. Tor dödar MidgÄrdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och brÀnner ner hela vÀrlden.
redigera En ny vÀrld
PÄ Gimle i himlen Àr en sal, dÀr det Àr bÀst att vara. En god dryckessal Àr ocksÄ Brimer pÄ Okolner. Sindre pÄ NidafjÀllen Àr av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. PÄ NastrÀnderna Àr en sal Ät norr av ormryggar, och ormarnas huvud blÄser etter inÄt, sÄ att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men vÀrst Àr i Hvergelme, dÀr Nidhogg plÄgar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, Äkrarna vÀxer osÄdda. Vidar och Vale lever och bor pÄ Idavallen. Dit kommer ocksÄ Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder frÄn Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lÄgor och lever av morgondagg. FrÄn dem kommer ett nytt mÀnniskoslÀkte. Solen har fött en lika fager dotter. LÀngre fram kan ingen sÀga vÀrldens gÄng.
redigera Historia
Orsaken till att vi idag (i Norden) talar om nordisk eller fornnordisk mytologi Ă€r framför allt den expansion som vikingarna inledde sedan de övriga folken övergivit hedendomen för kristendomen. Tron var starkast och bestod lĂ€ngst i Norden (sĂ€rskilt i Uppland) och de flesta spĂ„r av de gamla gudarnas kult Ă„terfinns hĂ€r. DĂ€rtill kommer att nĂ€stan allt vi vet om de mytologiska förestĂ€llningar som ligger till grund för denna tro bevarats just i Norden (i synnerhet pĂ„ Island). I Tyskland talas det dock istĂ€llet om âgermansk mytologiâ, trots att det inte alls Ă€r sĂ€kert att alla de mytologiska berĂ€ttelser som bevarats i Norden överensstĂ€mmer med de som berĂ€ttades hos andra germanska folk.
Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vÀllde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgÄtt pÄverkan frÄn medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring Är 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de bÄda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltsÄ strax innan vikingatiden inletts, hade den nordiska/germanska tron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och vÀstra Europa.
Dock försökte aldrig anhÀngarna till den hedniska tro att omvÀnda de kristna och det var dömt att bli en tidsfrÄga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 Är lÀngre Àn pÄ kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (Är 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark (1015), och sist Sverige (ca 1146) av alla germanska omrÄden. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken pÄ deras integrering i det europeiska vÀrdesystemet: Àven om den personliga övertygelsen lÀt vÀnta pÄ sig underlÀttade det handeln att lÄta döpa sig.
Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde anvĂ€nda kenningar, hĂ€nsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstĂ„dd; âdvĂ€rgarnas skeppâ var skaldekonsten; âFröjas tĂ„rarâ var guldet; âvalkyriornas eldâ svĂ€rdet, âkorpens ölâ blodet, etc.
För den islÀndske poeten och historikern Snorre Sturlason var detta det kulturhistoriska vÀrdet viktigt, och nÄgot som prÀglade hans sammanstÀllande av gudar, legender och dikter i den prosaiska Eddan pÄ 1200-talet. OcksÄ om han bygger pÄ Àkta legendstoff ger hans sammanstÀllning möjligen en missvisande - och framför allt en för prydlig och enhetlig, om ock underhÄllande - bild av hur mytologin en gÄng kan ha fungerat.
Det andra nordiska huvudverket, den poetiska Eddan, Àr en samling dikter om nordisk mytologi, vÀrldens skapelse och undergÄng (Völuspå), en ordsprÄkssamling (Håvamål) och historier om gudar och hjÀltar, som Àr Àldre Àn Snorres bok. Den har dock överlevt bara genom islÀndska avskrifter frÄn 1600-talet, och det gÄr inte att veta om nÄgra versrader möjligen var kÀnda eller till och med tillkommit i övriga Norden, och vilka som Àr ren islÀndsk poesi. Att sjÀlva mytstoffet, i Ätminstone vissa detaljer, levde ocksÄ utanför Island finns det i alla fall indicier pÄ - bilder pÄ runstenar, vidare omdiktning i folkvisor o.s.v.
FrÄn 1600-talet blev dock den islÀndska litteraturen kÀnd ocksÄ i Norge, Danmark och Sverige, och nÀrmast annekterad, som ett behövligt vittnesbörd om lÀndernas Àldsta historia. SÄ var det sÀrskilt under 1800-talet, dÄ den nationalromantiska, samnordiska synen pÄ "vikingatiden" skapades, och ett stort intresse för fornnordisk mytologi vÀcktes ocksÄ i Tyskland (med Richard Wagners operasvit som frÀmsta exempel).
I folktron har mĂ„nga av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i vĂ„ra dagar. MĂ„nga mĂ€nniskor trodde till exempel att stenĂ„ldersfynd var tecken pĂ„ Tors framfart och kallade dem Ă„skviggar, efterlĂ€mnade av guden nĂ€r han med blixtens hjĂ€lp dödade trollen: âInte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!â
Mytologin har ocksÄ lÀmnat spÄr i sprÄket (exempelvis tordön för 'Äska', samt flera av veckodagarna; tisdag, 'Tyrs dag', onsdag, 'Odens dag', o.s.v.), i litteraturen (Bellman dyrkade bÄde Fröja och Venus) och i namn som tagits upp i nationalromantisk anda (ValhallavÀgen, isbrytaren Ymer, nykterhetsförbundet Verdandi o.s.v.).
redigera KĂ€llorna
Följande texter och föremÄl utgör historiska kÀllor till kunskap om den nordiska mytologins innehÄll, som de i olika utstrÀckning nÀmner och behandlar:
- Tacitus: Germania (ca 98 e.kr.)
- Snorre Sturlason:
- Codex Regius (âKungliga bokenâ) eller Poetiska Eddan
- Prosaiska Eddan
- Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (ca 1200)
- Runstenar
- BeowulfskvÀdet
- Tjodolf av Hvin:
- Eilif Gudrunarson: ThĂłrsdrĂĄpa
- Adam av Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum
redigera Nordisk mytologi under olika epoker
redigera I litteraturen
- Viktor Rydberg, FĂ€dernas gudasaga, 1887, med illustrationer av John Bauer.
- Johanne Hildebrandt Freja - Sagan Om Valhalla (2002), Idun - Sagan Om Valhalla (2003), Saga - FrÄn Valhalla (2004)
redigera I konsten
- Nils Blommér, Heimdall öfverlÀmnar till Freya smycket Bryfing (1845)
- MÄrten Eskil Winge, Tors strid med jÀttarna (1872)
- Bengt Erland Fogelberg, Odin (1830), Tor (1844), Balder (1844)
- Jenny Nyström, illustrationer till Albert Ulrik BÄÄths Fornnordiska sagor, 1886
redigera I politiken
Under den nationalromantiska eran anvÀndes i Sverige bland annat den nordiska mytologin till att skapa en Àrofylld nationell identitet.
redigera I folktron
MÄnga av gestalterna i den nordiska mytologin fortlevde i folktron lÄngt efter att dessa övergivits i den officiella kulten. LÄngt in pÄ 1900-talet fanns det fortfarande mÀnniskor i Sverige som trodde att jÀttar och troll hade funnits, men att Tor hade utrotat dem. VÀstgöta-Bengtsson intervjuade under mitten av 1900-talet bland annat en vÀstgötsk bonde som fÄtt berÀttat för sig om Oden och hans hÀst, "SchlÀppner".
redigera Se Àven
redigera Externa lÀnkar
- Projekt Runeberg - Eddan i svensk översÀttning
- NÀtverket Gimle - NÀtverksportal för intresserade av nordisk mytologi, folktro och forn sed
- CyberSamurai Encyclopedia - Nordisk mytologi (engelska)
- heimskringla.no - norröna texter och kvÀden
redigera Litteratur
- Vem Àr vem i nordisk mytologi, à ke Hultkrantz, Prisma, ISBN 91-518-3649-1
- Den fornnordiska skapelseberÀttelsen & mytologilexikon, ISBN 91-972003-5-2
redigera KĂ€llor
Denna artikel Ă€r helt eller delvis baserad pĂ„ material frĂ„n Nordisk familjebok, 1904â1926 (Not).
- H. R. Ellis Davidson (1964). Nordens gudar och myter, Bengt G Söderberg (övers.). Stockholm: Pan. ISBN 91-7263-170-8.
redigera Fotnoter
- ^ Davidson (1964), sid 56
- ^ Hultkrantz: Vem Àr vem i nordisk mytologi (ISBN 91 29 59395 6)
