Bevarandebiologi Àr en vetenskap som analyserar och utforskar hoten mot den biologiska mÄngfalden, samt effekten av föreslagna ÄtgÀrder. Den har sina rötter i ekologin, men skiljer sig frÄn ekologin genom fokuseringen pÄ bevarandet av biologisk mÄngfald, samt genom analys av metoder för bevarandet av biologisk mÄngfald. Till sin natur Àr bevarandebiologin en krisinriktad vetenskap. Biologen Andrew S. Pullin beskriver förhÄllandet mellan ekologi och bevarandeekologi som förhÄllandet mellan akut kirurgi och allmÀn vÄrd, eller som förhÄllandet mellan statsvetenskap och krig.
InnehÄll |
redigera Historia
Historiskt sett har flera religioner, dÀribland kristendomen sett naturen som en resurs som finns till för mÀnniskan att hÀrska över. Nutida teologiska tolkningar har ersatt detta i flera fall, och flera kyrkor, dÀribland den svenska arbetar aktivt med frÄgor som klimatförÀndringen. SynsÀttet att mÀnniskan kan kontrollera naturen för sin egen vinning etablerades Àven inom flera filosofiska inriktningar och politiska ideologier.
à tgÀrder för att bevara naturen tog fart genom att kunskapen om mÀnniskans negativa pÄverkan pÄ sin omvÀrld blev allmÀnt kÀnd. Flera av de ÄtgÀrder som togs saknade dock vetenskapligt underlag för vilka ÄtgÀrder som hade sannolikhet att lyckas, vilket resulterade i att ekonomiska resurser satsades pÄ projekt som ofta misslyckade. Behovet av vetenskapliga undersökningar av hur bevarandeÄtgÀrder bÀst skulle bedrivas gav upphov till bevarandebiologin. Sina rötter har bevarandebiologin framförallt inom den ekologiska forskningen, och de tvÄ disciplinerna överlappar varandra delvis.[1]
redigera MÀnniskans tidiga pÄverkan
MĂ€nniskans anses först ha börjat pĂ„verkat sin omgivning i större skala genom anvĂ€ndningen av eld. Arkeologiska utgrĂ€vningar frĂ„n Ăstafrika tyder pĂ„ att detta skedde redan för 60000 Ă„r sedan. För 11000 Ă„r sedan i Mellanöstern, började mĂ€nniskan att tĂ€mja vilda djur. Bland dessa var troligtvis de vanligaste tamget (Capra haraus) och fĂ„r (Ovis aries). Den ökade betningen hade med största sannolikhet en stark pĂ„verkan pĂ„ den lokala vegetationen. Kunskapen om jordbruk spred sig lĂ€ngs Nordafrikas medelhavskust och Europa. Stora skogsomrĂ„den brĂ€ndes för att ge plats Ă„t de betande djuren. TrĂ€d anvĂ€ndes Ă€ven som byggnadsmaterial och ved. I de nu öppna ytorna betade djuren, och snart odlades den första grödan vete (Triticum sp.), och senare korn (Hordeum sp.). Detta eliminerade flera vĂ€xter som var kĂ€nsliga för betning, samt de som var kĂ€nsliga för jordpĂ„verkan.[2]
redigera Nutida pÄverkan
redigera Antropogen klimatförÀndring
Genom mÀnniskans starka bidrag med vÀxthusgaser till atmosfÀren, har vÀxthuseffekten ökat, vilket resulterat i en uppvÀrmning av jordklotet. UppvÀrmningen leder till att arter som anpassats till ett visst klimat, nu befinner sig i en situation dÀr klimatet förÀndras, och dÀrmed mÄste migrera till omrÄden som motsvarar det krav arten stÀller för sin överlevnad. Alternativet Àr att artens arvsmassa anpassas till det nya klimatet, men problemet med den klimatförÀndring som nu sker Àr att den sker snabbare Àn vad arterna anses ha möjlighet att anpassa sig till genom evolution.[3]
redigera Habitatförstörelse
Genom nedhuggning av skogar, intensivt jordbruk samt bebyggelse minskar ytan som en population av arter lever pÄ, och dÀrmed minskar omrÄdets bÀrkraft. Detta sker genom att samma antal arter som tidigare levde pÄ en större yta, nu tvingas konkurera med varandra pÄ en yta med mindre resurser.
redigera Habitatstörning
Störning av ett habitat kan ske genom föroreningar, betning och annan pÄverkan som inte förstör omrÄdet, men förÀndrar det pÄ ett sÄdant vis att vissa arter inte lÀngre kan leva kvar.
redigera Ăverexploatering
Ăverexploatering av resurser i form av ohĂ„llbart skogsbruk, utfiskning av haven och jakt som överskrider populationens bĂ€rkraft leder till minskad biologisk mĂ„ngfald genom förlust av arter.